Idol 2010 på turné: En show med utmaning att fylla sitt format

När TV-kamerorna slocknat börjar det riktiga arbetet för deltagarna i Idol 2010 - nu gäller det att fortsätta hålla sig kvar i folkets medvetande. I år får de dock rejäl draghjälp av arenaturnén Idol Live! med hela finalfältet från den gångna säsongen. I fredags gästade turnén Linköping där idolerna, med undantag från Andreas Wiese som dansade sig kvar i Let's Dance 2011, bjöd en halvfull arena på en två timmars generös show. Poplight var på plats för att se Jay och Minnah i omtalad duett, Linnea fortsätta briljera i sitt scenspråk och Geir Rönning visa att gammal är äldst i en show med något för stora skor.

Det är långt ifrån fullsatt i Cloetta Center på fredagskvällen när deltagarna från Idol 2010 gästar. Stora delar av parkettgolvet gapar tomt och Linköpingspubliken tar en aning avvaktande emot de färska artisterna. De inleder med Black Eyed Peas "I got a feeling" och lovar en stor fortsättning. Vi gör vad vi kan för att stötta Idolerna med det känns som vi båda gör ett spel för galleriet. Vi vill lyfta varandra men ingen av tycks riktigt lätta. Inte än.

Carin Da Silva berättar stolt hur Idol 2010 hade det största antalet sökande och hur tio, endast tio, senare gick till final. Att de faktiskt var elva och att Alice hoppade av tycks vara glömd fakta - ikväll existerar nämligen inga svagheter. 

Sassa Bodensjö är först ut med "Dude looks like a lady" och ingen skugga faller över henne. Hon är mer taggad än en rosenbuske och tar i som om hon ska flytta ett berg. Uppgiften hon får känns just så omöjlig. Det kan verka mer än genomtänkt att starta kvällen med en rockbomb, men att slänga ut stackars Sassa Bodensjö, först att lämna finalerna i höstas och den publiken har minst relation till, för att få igång en ännu inte varm publik är att ta sig vatten över huvudet.

Idols problem är inte att de saknar duktiga talanger. Samtliga finalister visar att de kan fylla ut en scen och sjunga sig in i folkets hjärtan. Problemet ligger i att de tar sig för att vara större än de är, sätter skygglappar på och rusar fram i ett rasande tempo. De vill göra den största showen som om arenan håller på att koka över och intresset är enormt, när vi som samlats i arenan i själva verket är mer nyfikna än övertygade. Vi vill förr komma Idolerna närmre. 

Jag tänker under Daniel Norberg intima framträdande med "High And Dry" hur synd det är att man inte valt att istället fokusera på artisterna mer än på att marknadsföra programmet. Varför inte låta Idolerna föra sin egen talan, berätta historien om sina låtval och minnena från hösten som gått?

Idol Live! skulle kunna bli en fantastisk uppvisning. Ingen säsong har vi haft så många talanger som redan från början haft en röst, integritet och en övertygelse att följa. Om showen bara anpassats till publiken, fokuserat på Idolerna och gett oss något mer än upprepningar från säsongen som gått hade känslan varit någon helt annan. Nu sitter jag och vrider mig lite åt hur man radar upp artisterna på löpande band, vill rädda konceptet, förneka de tomma stolarna och bara spänna sina muskler lite till.

Den enda som egentligen tar in publiken, pratar med den och anpassar sig efter den är Geir Rönning. Där blir rutinen en tydlig fördel och det känns som vi faktiskt kommunicerar med varandra. Men det är Linnea Henriksson, Minnah Karlsson och framför allt Jay Smith publiken är där för att se. När dessa intar scenen skjuter jublet i höjden och vi får känna på känslan som den var tänkt att vara.

Men det är en generös show vi bli bjudna på. Det är stora soloframträdanden, lekfulla samarbeten och varierade nummer, på det ett riktigt bra liveband. Efter halva showen är det som om vi accepterat varandra. Man drar ner på tempot och agerar mer ackustiskt, med valda låtar från auditionavsnitten och kvalet. Då lyser Idolerna som allra klarast. Daniel Norberg gör ytterligare en fantastisk tolkning av "Don't Look Back In Anger".

Ändå tycks man ha sparat det bästa till sist. Finalduetterna mellan Minnah och Linnea samt Minnah och Jay tillhör showens bästa nummer och Bad Romance har kanske fått det bästa klädbytet när nu Jay och Minnah gör den både grövre och mer levande än orginalet.

Efter två timmars show och 36 nummer är det är svårt att kräva mycket mer. Man inser ändå vilken otrolig resa dessa finalister i Idol har gjort och det är att rekommendera att alla får vara med och inse det. Här finns något för alla smaker och det är väl det som är dess styrka. Ingen är utanför. Med extranumret "All I Need Is You" tar vi farväl av artisterna och en show större än vad den är sentimental. Men det är en stark upplevelse det med.

Kvällens klassiska: Linnea vet hur man tar en publik på klassiskt schlagermanér - man slänger in ett klädbyte. Därefter ser man till att byta stass inför varje nummer.   

Kvällens snyggaste: Minnah, Elin och Linneas övergång till Like A Prayer - och självklart Jay Smiths hyllade entré till just densamma.

Kvällens saknade: Andreas Weise showskills självklart

Kvällens minnesvärda: Daniel Norberg som överträffade alla förväntningar och tar scenen på det mest sympatiska sätt. Hans tolkningar av "High And Dry" och "Don't Look Back In Anger" lämnar få oberörda.

Samtliga framträdanden under kvällen:

I Gotta Feeling (alla)
Dude Looks Like A Lady (Sassa Bodensjö)
Hang With Me (Elin Blom)
High And Dry (Daniel Norberg)
Keep Going (Linda Varg)
Crazy In Love (Linnea Henriksson)
Crazy (Linnea Henriksson)
Beautiful Day (Olle Hedberg)
When Love Takes Over (Minnah Karlsson)
Always On My Mind (Minnah Karlsson)
Ain't No Love In The Heart Of The City (Geir Rönning)
Rosanna (Geir Rönning)
Sweet Dreams Are Made Of This (Minnah, Linnea och Elin)
Like A Prayer (Jay Smith)
Enter Sandman (Jay Smith)
Against All Odds (Jay Smith)
World, Hold On (Geir, Linnea, Daniel och Olle)
Twist And Shout (Minnah Karlsson)
Jumpin' Jack Flash (Linnea Henriksson)
I Heard It Through The Grapevine
Gimme some lovin' (Geir och Olle) 
Don't Look Back In Anger (Daniel Norberg)
Iris (Linda Varg)
When Nothing Else Matters (Elin Blom)
Weak (Sassa Bodensjö)
No Diggity (Olle Hedberg)
Lady (Olle Hedberg)
Free Fallin' (Olle och Daniel)
Telephone (Minnah och Linnea)
Bad Romance (Jay och Minnah)
Rocks (Jay och Gier)
Since U Been Gone (Geir och Linda)
So What (Elin Blom)
Whataya Want From Me (Minnah Karlsson)
Dance With Somebody (Linnea Henriksson)
Dreaming People (Jay Smith)
Extranummer: All I Need Is You (Alla)