En medelmåttig tillställning

En konsert med tio artister kan bli vad som helst. Idolturnén är en medelmåtta.

Sassa Bondensjö:
Kan den här tjejen skrika mer än hon gör? Sassa får bara ett eget helt nummer och det är ”Dude looks like a lady” och med den får hon inte med sig publiken. 

Elin Blom:
Elin gör ”Hang with me” och hon har jobbat på sitt uttal men några riktigt sura toner blir det. I slutet av showen får vi Pinks ”So what” och Elin behöver ta sånglektioner och utveckla sin ofärdiga och unga röst.

Daniel Norberg:
Sitter lugnt med gitarren och kör en låt som passar. Daniel är bättre här än under tävlingen. Lite senare återvänder han en gång till med gitarren i knäet sittandes på en stol med ”Don’t look back in anger”.

Linda Varg:
Linda ger en egenskriven låt och med gitarren får vi ett typiskt singer/songwriter-material som passar Linda som ska vara avskalad och bara rakt upp och ner. 

Linnea Henriksson:
Kvällens diva, Linnea, gör Beyoncés ”Crazy in love”. Bra tappning som tack vare Linnea får ett spännande format. Linnea står för kvällens skönaste känsla och hon bevisar att hon behärskar så mycket och det går inte annat än att le åt henne. Dessutom får Linnea utmärkelsen kvällens skönaste outfits.

Olle Hedberg:
U2:s dunderhit ”Beautiful day” gör Olle inte perfekt och det slarviga uttalet sänker helheten. Under resten av kvällen sitter i stort sett Olles gitarr nästan fast på honom. Han ger inget större avtryck.

Minnah Karlsson:
”When love takes over” är först ut. Minnah gör också ”Twist and shout” och även om hon har kul på scen får hon inte med sig publiken. Minnah har förmågan att alltid leverera men det blir aldrig särskilt speciellt, snarare åt det platta hållet. 

Geir Rönning:
Det märks att Geir är äldre än resten av gruppen. Hans val av låtar går inte riktigt hem och publiken verkar måttligt roade, dock har han ju en sjukt skön röst den där snubben. Med ”Rosanna” ska Geir ha en eloge som för första gången ikväll får igång publiken. Det syns att han älskar att stå på scen men ”I heard it through the grapevine” passar ju inte den heller i kvällens format.

Andreas Weise:
”For once in my life” är först och Weise börjar trevande, som om han kommer in fel, men det repar sig. Killen har en sjukt stabil och bred röst och det märks att han är skolad. Weise vet hur han ska utnyttja sina resurser och kör vidare på ”Higher and higher” som han gör bra även om han har förmågan att välj gamla låtar.

Jay Smith:
Sist ut är Jay som inleder med ”Like a prayer”, publiken blir galen. Den här gången känns det ännu mer hårdrock än vad det gjorde i Karlstad, men det är inte samma magiska känsla och trist att han måste se ut som en uteliggare. Jay går över i sin genre med ”Enter Sandman” och Jay är ingen soloartist, han ska vara frontfigur i ett band. Bad romance” i hårdrocksversion blir lite för mycket Black Ingvars för mig. ”Dreaming people” och Jay har bytt uteliggarklädseln till både kavaj och halsduk. Han gör den bra och låten växer, låten avslutar konserten.

Sammanfattning:
Extranumret blir ”All I need is you”. Konferencieren Carin da Silva kunde vi vara utan. Ansvarig måste jobba på ljudet, det var stundtals alldeles för skränigt och högt. Stolarna trillade man nästan av och även om det var många bra duetter under kvällen hade jag velat ha mer av dem.